Min söta söta Jennie. Jisses vad jag är barnsligt förtjust i denna hund. Hon slutar aldrig att förvåna mig, trots sina 9 år. Allt det som jag störde mig på hos beardisen när jag tittade på nästa ras och inte ville ha igen, många av de egenskaperna saknar jag nu. Hon har en sån potential denna underbara lurviga hund. Tänk om jag hade fått göra om allt, eller tänk om hon hade fått en duktigare hundförare. Inte sagt att allt har varit en dans på rosor för det, det finns klart egenskaper som vi hade kunnat klara oss utan, för att inte tala om sjukdomar, men vilken hund är perfekt?

Då Pippi är sjukskriven för tillfället så har Jennie fått följa med på lydnadskursen de senaste två tillfällena istället. Båda gångerna har jag känt mig ganska opeppad och oengagerad iför uppgiften då jag egentligen har velat gå med Pippi och då jag inte brytt mig att fila på momenten så mycket med Jennie. Jag har liksom nöjt mig med glädje och att vi faktiskt gör nåt sånär hur det ska se ut. Målet har varit, och är, LP1 och det har känts som att allt fokus bara har legat på platsen då det är den som sätter käppar i hjulen för oss.

Men efter båda tillfällena på kursen med Jennie som kamrat så har jag åkt därifrån med ett stort leende på läpparna. Vid en station skulle vi träna på ”runda stolen”. Ett moment jag först tänkte strunta i med Jennie. Tänkte att det kommer vi aldrig fixa ändå. Jennie är inte särskilt klickerklok och vad ska vi ändå med ”runda stolen” till? Jag har inte brytt mig om att hon springer fram och nosar på konen i rallyn, målet har varit rallymästare och inte glänspoäng. Nu sitter vi här, en tävling ifrån med helt okej poäng och en hund som tyckte ”runda stolen” var en skitkul övning och faktiskt lärde sig den hyfsat okej på bara några minuter. Visst, felprocenten var kanske lite hög, men rättprocenten var ändå stundtals övervägande och Jennie hade så sjukt roligt. Att lära sig nya saker är toppen, och även om vi aldrig kommer ha nytta av övningen så är ju det anledning nog att göra den!

Sen fick Jennie leka lite med Siri, en liten schapendoestjej som påminner väldigt mycket om Jennie som ung. Och som en trubbigt stor klumpig pil som borrar sig rakt in i mitt hjärta så blir jag påmind om Jennies ålder. Jennie som alltid har varit snabb, galen och aldrig någonsin känt sina begränsningar visar för första gången så att jag tydligt ser det sina begränsningar. Jag vet så väl att man inte ska ta ut något i förskott, men tanken på att Jennies liv inte är oändligt får mig att bara vilja krypa ihop i en liten boll och skrikgråta. Jösses, att en liten lurvtuss kan få en att känna så.