Så var det då dax för min och Pippis premiär i lydnaden. 
Det var en dag då träningen kändes bra och jag tänkte att du kan jag ju anmäla oss, vi borde ju hinna träna in det sista tills augusti. Det är ju långt tills dess... Och så for det iväg en anmälan. 

Igår undrade jag varför. Hur i tusan kunde jag anmäla oss redan?!
Jag kände sån enorm press och prestationsångest! Det var det värsta jag varit med om tror jag. Jag tror t o m att det var värre än när jag tävlade för allra första gången. Jag kände press dels för att jag köpt Pippi för att vara min lilla "tävlingshund" (självklart även sällskap och allt det där andra också, men även för att vara tävlingshund), men även för att jag har en tanke om att låta henne få valpar och då känner jag att jag måste meritera henne. Sen känner jag press för att hon är den exporterade valpen i kullen som flyttat långt till södra Sverige och då vill jag göra hennes uppfödare stolt. Jag känner press för att jag startat ett företag som håller hundkurser och då måste jag själv prestera och visa mig duktig. Jag känner press för att folk runt omkring mig presterar så jäkla bra och är så sjukt flitiga och duktiga. Och så vill jag så gärna! Jag vill så sjukt gärna prestera bra och vinna, det är en sån underbar känsla. Jag vill inte göra bort mig. Framförallt vill jag inte förstöra någon platsiggning. Hade det inte varit för det momentet så hade det inte varit så farligt. Då hade jag kunnat tävla tills det gick bra, men jag vill inte förstöra för någon annan. Jag vill inte vara "hon som hade den dumma hunden" eller "hon som inte borde ha varit med". Folk ska inte säga att "lägger hon plats med sin hund, så vill inte jag vara med". 

Jag var så sjukt nervös att jag satt hemma och grät innan vi åkte iväg. 
Innan tävlingen tyckte jag att jag lyckades andas och lugna ner mig lite. Jag fick strtnummer ett och det kändes riktigt bra. När jag sen testar henne lite så känner jag att hon inte riktigt är med mig. Känns lite läskigt.
Men när vi väl ställer upp för platsliggning känner jag ändå att det här kommer fungera. Vi är ju på kanten och hon har en snäll labbe brevid sig. Min rädsla var att komma bredvid en lite osäker hund som skällt på henne några gånger tidigare under dagen. Tänkte att börjar den utmana henne så vet jag inte om hon ligger kvar. Men nu trodde jag att det var lugnt. 
Hon ligger ganska fint, hon kryper tyvärr något litet litet steg, men jag tror vi hade fått poäng ändå. Men då börjar två schäfrar gruffa. Den ena reser sig och går fram och utmanar den andre. Jag ser inte rikgit allt, men det låter en del.
Pippi tyckte att det var lite jobbigt. Och att sen behöva lägga om trots att det bara var 10 sekunder kvar eller nåt på samma ställe igen blev för mycket. Här hade jag om jag tänkt klart gått därifrån och tyckt att det räckt för henne. Men så var jag inte helt klar i huvudet utan gjorde bara som de sa till mig. Jag fattade för sent att vi skulle behöva lägga om. Nu tycker Pippi det är lite för läskigt och hon kryper fram lite för mycket så vi nollar.

Pippi har aldrig krupit tidigare i platsen så jag hoppas att vi kan jobba bort lätt. 

Mitt mål med tävlingen var att klara platsen och få över 5 på linförigheten. Linförigheten har varit vårt svåraste moment. Det har vi tragglat massor!
Har känt som ett ekorrhjul. Har vi tränar starter så har vi tappat svängarna, har vi tränat svängarna så har vi tappat uthålligheten osv. Den har verkligen strulat och kännt illa.
Men hon hängde med fint tyckte jag. Det räckte till betyg 8,5! Överaskad!

Sen på läggandet så blev det ett missförstånd. Jag sa det helt konstigt och Pippi fattade noll. Hon gjorde ett fint ställande istället och andra nollan var ett faktum.

Inkallningen gick bättre, fin fart, lite seg men fin ingång och vi fick en 10:a! :)

Ställandet var riktigt snyggt måste jag säga. 9,5 i betyg.

Apporteringen kändes lång, men här fick vi en 10:a till.

Hopp över hinder har vi inte tränat alls mycket eftersom vi mest tränat hemma och jag inte äger något hinder. Så jag hjälpte henne lite med ingången och fick ett DK, men det räckte till en 9:a.

Helhetsbetyget blev 9.

Tyckte hon höll rätt bra för att vara första gången. Så länge har hon aldrig gått innan utan belöning, och inte ett Pip kom det! De kommer annars lätt när hon inte får någon belöning när hon själv tycker att hon varit duktig. :P

Så det är bara att träna mer och ge sig på det igen!
Nästa gång behöver jag kanske inte vara lika nervös. Nu vet jag att vi kan.

Har köpt mig en åkgräsklippare idag. Det händer inte varje dag... Ser med spänning fram emot när den kommer hem! 

Sen har jag och Andy börjat sätta staket idag. Det blir nog rätt bra.
Sen skulle vi ut och hämta en grill hos en kompis. Klockan blev rätt mycket så vi åkte i våra staket-sättar-kläder och körde inom McDonald's på vägen ut till kompisen då det inte hunnit bli mycket till föda under dagens lopp.

Jag är verkligen INTE någon stammis på McD. Handlar där kanske tre gånger/år. Men det här råkade faktiskt vara den tredjegången under bara några månaders tid. Jag och Andy har de senaste gångerna köpt en lilla menyn, plusmeny med två extra cheeseburgare. Då delar vi på dricka och pommes, Andy äter cheesen och jag den vanliga brugaren. Just nu har de någon fånig kampanj med att man får ett dricksglas när man köper en plusmeny. Eftersom vi varit där redan två gånger under en kort tidsperiod så råkar vi redan ha två av de där glasen så nu siktade vi in oss på ett tredje.

Så när vi kommer till sista luckan undrar jag var glaset är. Då säger tjejen där att man inte får något glas om man inte köper en meny som kostar mer än en viss summa. Det hade vi tydligen inte gjort.

Steg ett i pinsamhetsskalan var alltså att jag frågade efter ett fånigt glas.
Steg två i pinsamhetsskalan var att vi såg ut som två lodisar. Andy orakad (han sparar ansikthår til en klassåterträff, fråga mig inte varför, ser rysligt ofräsch ut. Men det är ju inte mitt ansikte...) och med en sliten friestadströja. Jag med mina jaktbyxor och en luvtröja full med färgfläckar.
Steg tre i pinsamhetsskalan var att jag lite besviket svara tjejen i luckan "-men det brukar vi ju få..." på svaret att vi inte skulle få något glas. (Som om vi var vana McD-handlare.)
Steg fyra på pinsamhetsskalan var att när tjejen försvunnit in igen och Andy hissat upp rutan så inser jag hur jäkla dumma och lantis vi verkar. Två idioter i fula kläder som kommer sent på en fredagskväll för att handla billiga burgare för att få ett fånigt glas. Fattades bara att vi skulle lägga till "Men vi som kört ända ifrån..." Jag får världens skrattanfall. Lagom till när jag låter som en skrikande åsna kommer tjejen tillbaka och Andy hissar ner rutan igen. 
Steg fem på pinsamhetsskalan blir då att jag hör Andy förklara för tjejen i luckan "Hon skrattar lite här bara". Varpå jag skrattar ännu mer som en åsna.
Och kulmen på pinsamhetsskalan blir det när hon sträcker fram ett glas och säger att "ni får ha ett denna gången" och ler vänligt. Jag tackar väldigt för glaset och vi rullar vidare.

Jag skäms, det händer inte ofta, men jag skäms....
Men rysligt roligt var det ändå.

Jag och Dogge har kommit till finalen i Granngårdens fototävling. :) 
Skickade in bilden i maj, sen tänkte inte jag mer på det. Idag gick jag in på Granngårdens hemsida för att kolla efter staketstolpar och får se att vi kommit till finalen. :)

Gå jättegärna in och rösta på min bild på Dogge. Skulle varit såå fräckt att få vinna! :)

Här är sidan:  http://www.bildtavling.granngarden.se/